Ja, så är det fredag imorgon och helg. Minna har bett mig sjunga "tro med Marie Fredriksson" på hennes farfars begravning imorgon och det ser jag fram enot men det kommer ju bli väldigt känsligt när jag väl står där framme och alla hundra personer kommer sitta i bänkarna och gråta. Klart man blir berörd av stämningen och tårarna och värst blir det om jag tittar på Minna. Då lovar jag säkert att jag kommer börja gråta eftersom att jag har gått igenom det här med minna och varit där när hon varit ledsen. Det känns i hjärtat och lämmnar sina spår. Ingen vill ju se sina närmaste vara ledsna.
Känns bra och inte konstigt alls att stå där. Jag vet ju syftet med det. Jag ska vara med och ta avsked. Jag är stolt över mig själv, ja det får man vara.